grizzlysepistlar

I förrgår krånglade vårt Internet. Då blir jag förbannad. Eller snarare jag får nästan ingen luft…det är som att andas genom ett sugrör. Kan inte komma åt min mejl, allt jag vill googla, beställa SJ-biljett…om jag skulle vilja det. Är man ensam hemma och Internet lägger ner då är det fan kritiskt. Snaran runt halsen. Jag orkar inte ens gråta. Men så ordnade det sig och världen låg ånyo framför mig.

Så idag skulle jag gå in på SR Halmstad. En kompis, Samira, har börjat jobba där och därför är jag numera intresserad av deras lokalnyheter….sr.se/halmstad…och nope…Internet kukar ur. ”Sidan absolutely not to be found” svart text på grå bakgrund. Och jag kände att nääääe, det funkade ju nyss. Fan fan fan för att man betalar för Internet när det strular. Och fan för att man aldrig kan lite på teknik krångligare än en kökssax. Jag andades. Skrev in adressen igen och kom på att det naturligtvis är SR Halland och inte Halmstad. Jag hetsar upp mig för fort. Det gäller jämt.

Jag skriver alla viktiga saker som jag måste komma ihåg i min mobil för att jag inte ska missa dem. Nån räkning som ska betalas eller nåt jag lovat att ordna…sedan sätter jag ett alarm så att påminnelsen ringer. Oftast när alarmet ringer är jag i en sån sits att det inte går att ordna just då. Så jag sätter en ny tid när den ska ringa. Ibland blir det sju åtta påminnelser om dagen som jag skjuter upp tills eftermiddagen, kvällen, nästa dag eller nästa vecka. Det är ett jävla ringande. Och om nån som inte känner mig, kanske bara sitter nånstans i närheten av mig på jobbet eller så, hör telefonen…då måste den tro att jag är sjukt populär. Särskilt eftersom jag inte svarar utan bara klickar bort alla signaler.

Igår kom det ett mejl till alla på jobbet. Det stod att ”på förekommen anledning ber jag samtliga att sätta sina privata telefoner på ljudlös”. Mina ringningar har nog varit irriterande. Men samtidigt tänker nog nån att "där går hon som är så eftertraktad".

Vår granne bankade i väggen förut...som vanligt...fast tv-volymen va på kanske åtta av femtio ljudenhetsprickar. Lågt. Han bankar jämt. Någon gång när vi har spelat gitarr och banjo för högt för sent. Helt ok. Nån annan gång när vi har pratat högt o lyssnat på musik nån annan sen vardag. Också ok. Men sen har det eskalerat och han kan knacka när man sitter och pratar lågt i soffan en fredagkväll vid niotiden. Antingen är han en total psykopat, eller också en superhjälte med extremt bra hörsel så han kan höra ett pensionärsöverfall ändå borta på fastlandet.

Men idag var det i alla fall droppen för oss, låg tv-volym helt objektivt. Vi satte på mute och lyssnade...och han sov inte ens för han pratade med någon och när Peter hängde ut genom vårt fönster såg det ut som han hade sin tv på också. Då var vi supertysta och tryckte öronen mot väggen och försökte lyssna. Tv-ljud och prat. Men det hördes inte vad de sa. Vi provade till och med med glas mot örat. Men sedan hörde vi ingenting alls. Då tog vi på oss och gick ut och försökte spana in. Lite på avstånd sådär. Då hade han släckt ljuset. Förhoppningsvis för att han hade gått och lagt sig och inte för att han såg oss. I så fall tror han kanske att vi också är psykon. Och om han fick vår idé att gå ut och spana innan vi gjorde det. Då hade han sett oss tjuvlyssna in i hans lägenhet med glas mot väggen. Det skulle ju verkligen övertyga honom.

Det kommer nog bli lite pinsamt att prata med honom om vi ska starta sån där grannsamverkan. Men han ska tydligen flytta snart. Hoppas nästa granne har sämre hörsel.

En dag när hon klev av bussen utanför mataffären kände hon en hand på sin axel. Eller en lätt knackning var det väl. ”Du har inte ett par kronor” frågade han. Den grå T-shirten han bar var till hälften instoppad i ett par blågråa jeans, inget bälte trots att knapphålen i jylfen slitits sönder och inte längre tjänade någonting till. Som tur var bar han kalsonger, och röda var de visst. Hon öppnade nervöst sin plånbok, bläddrade förbi några hundralappar, en tjuga och där i ett av vecken av en slarvigt ihopvikt femtiolapp låg några enkronor. Hon fingrade på dem, kom att tänka på tuggummiautomaten vid Coop där de kunde användas och sa ”jag är ledsen men tyvärr, tar du kort?” Gubben brydde sig inte om att skratta åt skämtet. Han hade redan haft sitt roliga i livet och med tunga steg gick han vidare för att söka lyckan bland dem som stod på busshållplatsen på andra sidan gatan.

Utan att veta varför tänkte hon ofta tillbaka på den dagen. Inte för att hon kände sig elak eller tyckte synd om honom, utan för att hon aldrig någonsin vare sig innan eller efter den dagen någonsin brytt sig om att köpa ett tuggummi i automaten på Coop. Hon ville bara ha möjligheten ifall andan skulle falla på.

Den genomsnittlige bloggaren verkara va 17 år. Blond. Och blond. Jag fyller 27 i år. Har varken barn, fast jobb, VIP-kort, pappa med Nimbus eller kommande läkarstudier. Jag har förvisso tre år på folkhögskola bakom mig, och lösa kurser på GU. Hur som helst har jag börjat anpassa mig...idag på stan blev jag BARA SÅÅÅÅÅÅÅÅ SHOPPING-GALEN. Jag köpte den här:

Och den här skjortan:

Vad är det med genren skräck? För omkring två år sen började jag kolla på skräckfilmer. Och en sak jag upptäckt är hur sjukt bred skräck-genren är. Det kan va vidriga slaffsfilmer som Saw-filmerna. Om de, vilket folk säger, handlar om psyket och hur människor reagerar i olika situationer, så går det mig helt förlorat. Troligen för att jag är så rädd för att få se inälvor och blod att jag går därifrån så fort något händer. Sen finns det underbara vackra varianter, som den spanska skräckfilmen the Orphanage. Läskig men fin.

Igår nådde jag nog hur som helst botten av genren skräck. Inte på ett splattervis, för splatter kan väl ha nån charm. Eller snarare det är rätt hippt nu så det görs massa plastiga och överdrivna fimer med flit. Och de kan va rätt roliga. Men den vi såg igår är inte alls sån. Den heter the Ruins och handlar om några ungdomar på semester i Mexico som hittar en ruin i jungeln. Där finns det blommor som lever. Blommorna attackerar dem och kryper in under huden på dem. Och folk dör som sig bör. Men istället för att bara vara töntig och oläskig har filmskaparna slängt in idén att en läkarstudent ska skära ut blommorna som slingrar sig i de andras kroppar. Läkarstudenten opererar ganska framgångsrikt. Men stämningen blir allt mer uppjagad bland de stackars ungdomarna, mycket på grund av att de inte kan lämna ruinen utan är fast där med sina dåliga odds. En tjej får flipp och går upp på natten med en kniv och ska skära ut blomrankorna ur sin egen kropp. För extra effekt slingrar sig blommorna även i huvudet på henne. När den här galna och väldigt blodiga tjejen ska slakta sig själv räcker det för mig. För första gången sprang jag till toan och kräktes av en film. Min pojkvän blev jätteförvånad.


Inte alls sevärd