grizzlysepistlar

Kris Kristofferson spelade på Trägårn på Göteborgs fastland (det är det jag tänker kalla de platser i stan som inte ligger på Hisingen, Knippla, Hyppeln osv från och med nu) idag.

Han har en otrolig förmåga att, fast han flugits in som hyllas artist från USA, ändå helhjärtat och närvarande glädjas åt gbg-publikens applåder som vilket nyfunnet lokalt demokid som helst.

Med sin fru och sina barn som, tydligen, ända turnésällskap kunde han inte mer än förklara att låten skrevs många år tillbaka, när det letade sig in nåt trashigt om babes i texten. Han sjöng fel, utan att det störde. Spelade på fel munspel, vilket faktiskt tillförde. Och gjorde bara ett fel, att avsluta konserten. Men det är en dag i morgon också. Det är det för mig med.

Gonatt.

Jo min pojkvän förstörde lite också, eftersom han vägrade skrika "GET A ROOOOM" i en stillsam ballad på slutet...fast jag lovade att betala två tredjedelar av vårt tilltänkta ljudkort om han gjorde det.

Hon brukade ta vansinnigt illa vid sig när någon gav henne kritik. Även det man kallar konstruktiv kritik kunde hon förvandla till en stenhård iskula som hon sköt tillbaka ner i halsen på den som sagt något. Om en vän eller arbetskamrat sa något generellt om något lika generellt ämne kunde hon ge en motattack av rena personliga påhopp, som satte sig likt ett evigt hål av obehag i magen på personen. Kanske någonting om personens utseende, dåliga andedräkt eller problem att komma nära andra människor. Ja hon är verkligen min förebild på alla vis.

För jättemånga år sen var det en kille som bad några andra killar och tjejer att uppföra sig hyggligare mot varandra. Han tyckte också att man inte skulle spotta på, och stena, människor bara för att de var så fattiga att de till exempel tvingades sälja sin kropp. Killen reste runt och försökte sprida lite sweet looove. Så småningom blev han uppspikad på ett kryss varpå han dog, slutade vara död och dog igen (?). Det finns olika uppfattningar om vad som egentligen hände, och huruvida det hände över huvud taget. Men påfallande många verkar hålla med om att killen hade rätt i det han, ifall han sa det, sa.

Jag bestämde mig för att gå ur kyrkan. Inte för att jag inte håller med huvuddragen i budskapen, utan för att jag inte tycker att moral, etik och empati behöver höra ihop med tolkningar av vad någon sagt för 2000 år sen. Om vi inte kan känna vad som är rätt och fel själva, då är jag inte så säker på att en gammal vacker bok hjälper. Religion i olika former har hjälpt , och hjälper fortfarande, människor att orka leva sina liv. Ger glädje, hopp, samhörighet och vägledning. Men också splittring, rasism, krig och lynchning....så man kan fråga sig: Gud flipp eller flopp?

Jag läste om experiment som gått till världshistorien. Det verkar, enligt Illustrerad vetenskap, vara så att Stalin, Sovjetunionens kommunistiske diktator, ville bättra på sin ställning i krig under mitten av 20-talet. Inget ovanligt alls för en diktator i hans ålder. Han bad en forskare att skaffa honom en oövervinnerlig armé, okänslig för mänsklig smärta och som kunde äta hur vidrig föda som helst. Varför han nödvändigtvis skulle ha med det sista kriteriet är lite oklart.

Den sovjetiske forskaren fick en snilleblixt. Receptet var tydligen en korsning mellan människa och schimpans. Först inseminerade han tre schimpanshonor med människospermier. Alla honorna dog. Då ville forskaren istället göra tvärt om och befrukta en människa med schimpansspermier. Och en kvinna ställde upp frivilligt. (Eller vi kanske har lärt oss av historien att kvinnor även kan tvingas ställa upp frivilligt.)

Räddaren i nöden blev dock en journalist från The New York Times som avslöjade experimentet. Stalin och forskaren blev vansinnigt generade över att bli påkomna på detta viset, och försöket rann liksom ut i sanden. En sjukt vidrig idé från första början....men ärligt talat, man kan inte undgå att undra hur det hade gått.

Idag ringde det en kvinna till jobbet. Hon pratade stockholmska men jag kunde ändå urskilja fragment av det hon försökte säga mig. Såhär var det:

08-kvinnan : Ska det handla om matpriser idag?
Jag: Vilket då?
08-kvinnan: Studio 1.
Jag: Jag vet faktiskt inte vad de ska ta upp, du har kommit till P4.
08-kvinnan: Men jag blev kopplad till dig, vad ska ni ta upp?
Jag: I?
08-kvinnan: Studio 1.
Jag: Jag är ledsen men jag vet inte, och jag har brådis just nu så får jag be dig ringa växeln igen och be dem koppla dig!
08-an: Jag ska säga dig att jag snart lägger på.
Jag: Ja?
08-an: Om du inte kan svara på mina frågor så lägger jag på luren på riktigt.
Jag: Ja?
08-an: Och det är förjävligt att du inte kan svara, eftersom de kopplade till dig.
Jag: Ja...


...så fortsatta det ett bra tag. Hon skällde och hotade att slänga på luren i örat på mig. Och jag sa bara "ja" under hela återstoden av samtalet.  Det sköna var att hon, en stund efter att jag hade slutat bry mig, plötsligt av nån anledning slöt fred med mig. När jag bara svarade "ja" på allt. Så jag tror att jag idag, på ett mycket ofrivilligt men ändå ganska vetenskapligt sätt, har kommit fram till att alla skäms över att skälla om man bara håller med och låter ganska glad. Jag ska göra ett nytt test så fort jag får chansen.

Jag fattar inte serien Laban. Den med en långsmal hund med korta ben som reflekterar över saker. Jag finner den inte rolig. Jag blir irriterad när någon skrattar åt Labans tokiga tankar om sin husse och matte. Det är konstigt att man kan bli arg för dålig humor, men det kan man ju. Och de som skrattar åt Laban är ofta samma personer som säger "ungar, är de inte härliga!", och ler och skakar på huvudet. Fast då tycker jag mer illa om själva ungen, även fast jag rent ideologiskt inte har nåt emot barn.

Winston Churchill ska ha sagt "I hate to write, but i love to have written". Men jag känner mer det att "Jag älskar att prata, men jag hatar att ha sagt saker".

På TV sitter det en kille i blå tunn skjorta, de två översta knapparna är uppknäppta och ena kragsidan ligger lite plattare mot axeln än den andra. Organiserat smårufsig frilla, hyggligt nyklippt tror jag. Han har jeans och ser ut att vara rätt humanistiskt lagd. Nej det är inte Thomas Bodström. Han pratar engelska, och medverkar tydligen i nån engelsk film eller serie.

Sen skrev förresten en kompis på msn att en slusk dök upp på hennes internetskärm, på ett community, och undrade om hon tycker om telefonsex. En helt anonym kille. Då undrar man ju om han helt oanonymt går fram till tjejer på stan och frågar det också...och liksom testar på vinst och förlust för man vet ju aldrig. Det kanske blir lite hett telefonsex av det hela till slut. Eller webcamsex. Ett nej är bara ett nej. Men det kanske är lättare att ta när man är anonym. Och när snubben ändå va anonym...då kan det ju ha varit han i den blå skjortan med de översta knapparna uppknäppta. Eller nej...han va ju engelsk. Min kompis använde blockfunktionen på honom.

Jag har sedan länge drömt om att bo i skärgården. Att vakna av vågorna och somna till vinden. Och när jag förstod att jag inte kunde va inneboende resten av mitt liv. Hos en killkompis, och utan dörr till mitt rum. Och dessutom ha min pojkvän boende hos mig när jag inte ens bor hos mig själv. Då blev det att vi flyttade till Hisingen.

För den som inte känner till Hisingen så är det en pittoresk liten ö som skvalpar utanför Göteborg. Här är det alltid sol. Korna betar i trädgårdarna, och enda kontakten med fastlandet sker med brevduvor. Så nu har jag börjat cykla, förut åkte jag alltid kollektivt. Det kan jag illustrera med en bild.

Jag cyklade så raskt man kan uppför i motvind. Hem från jobbet, och skithungrig. Jag skulle förbi affären och köpa linser och grädde och vitlök och grönsaker, ris finns redan i skåpet. Men jag sket i att svänga förbi affären, man kan alltid slänga ihop nåt punkigt av det som finns hemma. När jag kom hem satte jag mig i soffan, tog en snus, kollade Myspace, Helgon, hotmailen, mina två andra mejlar och sen sökte jag faktiskt ett jobb till hösten. Spottade ut snusen. Msn:ade med en gammal klasskompis. Och nu tänkte jag se ”Lady Sings the Blues”. Äta kan man göra när man blir gammal.

Senast jag åkte tåg kom det in en man i kupén. Han var en bra bit över medellängd och hade välstrukna byxor. Han slängde upp sin svarta hatt på väskhyllan med en handledssnärt, som en frisbee for den, och landade perfekt intill min himmelsblåa sportbag där på hyllan. Sedan tryckte han ihop sin teleskopkäpp till en decimeterlång cylinder som han omsorgsfullt ställde på bordet, innan han satte sig vid fönstret med ena benet över det andra.

En äldre kvinna satt mitt emot honom. Hon sov tungt, sedan många perrongstopp tillbaka, med sitt fårade ansikte tryckt mot rutan.
- Hon ser ut som en bulldog, sa den nypåstigne mannen och flinade mot mig.
Jag blev mycket förvånad.
- Inte alls, sa jag.
Men det gjorde hon verkligen. Jag tyckte bara inte om att han sa det.

Tåget arbetade sin tunga kropp genom skogar och mina ögonlock sjönk i takt med den blodröda kvällssolen. Till slut var mina hjärtslag ett med vagnens rytm och jag har sällan sovit så gott i främlingars sällskap. Jag måste ha sovit djupt för när jag vaknade var en ny dag påbörjad. Både mannen och bulldogkvinnan var borta. Men mannens hatt låg kvar på väskhyllan, vilket störde mig.

När jag suttit yrvaken ett par tre minuter kom mannen och bulldogkvinnan tillbaka. Bulldogen slängde en snabb blick på mig, men låtsades inte om att jag satt där. Mannen hade en bricka med tre pappmuggar. Den nybryggda doften spred sig i kupén och jag rätade upp mig i sätet.
- Vi är snart framme i Aiviska, där vi båda av en händelse ska stiga av, sa mannen och nickade mot bulldogkvinnan.
Hennes hängiga kinder vred sig till nån slags horisontella rynkveck. Jag antar att hon log där under all hud.
- Därför måste jag skynda mig att lägga fram mitt förslag, fortsatte mannen.
Han räckte mig en av kaffemuggarna som jag tveksamt tog emot.
- Jo ni förstår att jag är nyskilld, sa han med byråkratisk stämma.
- Det var inget fel på min förra fru, tvärt om. Men vi kom varandra för nära...som man lätt gör. Nu är vi bara döda för varandra.
Jag skruvade på mig och hoppades att de snart skulle ropa "Aiviska nästa" i det skraltiga högtalarsystemet.
- Jag har bestämt mig för att ta en av er vackra kvinnor till fru.
Jag kunde inte tro mina hörselgångar. Vad satt han och sa karln?
- Men jag har inte riktigt bestämt vem det blir ännu, fortsatte han helt ogenerat.
Min hud blev blossande varm av ilska och jag hade kunnat slå honom rakt i ansiktet om jag inte tappat all kontroll över min kropp av förvåning. Men bulldogen sörplade vidare på sitt kaffe som hon höll med båda händerna som en äcklig unge.

Vi satt ett tag i tystnad. Och jag kunde inte för mitt liv välja vem av bulldogkvinnan och mannen jag tyckte sämst om. Men hur det än var så kom den andra inte långt efter. Efter att med armbågen mot försterkarmen och hakan vilandes i handen ha sett några åkrar och några dalgångar passera utanför, ryckte mannen plötsligt till.
- Det blir du, sa han och slog ut armarna mot bulldogkvinnan som liksom i en gammal opera tryckte händerna mot bröstet och andades hela bröstkorgen full av luft, innan hon slängde sig i hans armar.

De kysste varandra och fnittrade tillsammans där hon blev sittande i hans välstrukna knä. Och när "Aiviska nästa, nästa Aiviska" plötsligt rosslade ut i högtalarna tog hon ner hans hatt från hyllan och satte den på hans huvud innan han tog sin teleskopkäpp från kupébordet. Hand i hand och med ansikten som solstrålar lämnade de kupén. Och kvar satt jag.