Den alkade gubben från bänken
De hade aldrig pratat med varandra. Någon gång hade hon sätt honom sitta full och nerspydd på en bänk i stan. Ja han var som en far för henne.
En dag när hon klev av bussen utanför mataffären kände hon en hand på sin axel. Eller en lätt knackning var det väl. ”Du har inte ett par kronor” frågade han. Den grå T-shirten han bar var till hälften instoppad i ett par blågråa jeans, inget bälte trots att knapphålen i jylfen slitits sönder och inte längre tjänade någonting till. Som tur var bar han kalsonger, och röda var de visst. Hon öppnade nervöst sin plånbok, bläddrade förbi några hundralappar, en tjuga och där i ett av vecken av en slarvigt ihopvikt femtiolapp låg några enkronor. Hon fingrade på dem, kom att tänka på tuggummiautomaten vid Coop där de kunde användas och sa ”jag är ledsen men tyvärr, tar du kort?” Gubben brydde sig inte om att skratta åt skämtet. Han hade redan haft sitt roliga i livet och med tunga steg gick han vidare för att söka lyckan bland dem som stod på busshållplatsen på andra sidan gatan.
Utan att veta varför tänkte hon ofta tillbaka på den dagen. Inte för att hon kände sig elak eller tyckte synd om honom, utan för att hon aldrig någonsin vare sig innan eller efter den dagen någonsin brytt sig om att köpa ett tuggummi i automaten på Coop. Hon ville bara ha möjligheten ifall andan skulle falla på.
