grizzlysepistlar

Senast jag åkte tåg kom det in en man i kupén. Han var en bra bit över medellängd och hade välstrukna byxor. Han slängde upp sin svarta hatt på väskhyllan med en handledssnärt, som en frisbee for den, och landade perfekt intill min himmelsblåa sportbag där på hyllan. Sedan tryckte han ihop sin teleskopkäpp till en decimeterlång cylinder som han omsorgsfullt ställde på bordet, innan han satte sig vid fönstret med ena benet över det andra.

En äldre kvinna satt mitt emot honom. Hon sov tungt, sedan många perrongstopp tillbaka, med sitt fårade ansikte tryckt mot rutan.
- Hon ser ut som en bulldog, sa den nypåstigne mannen och flinade mot mig.
Jag blev mycket förvånad.
- Inte alls, sa jag.
Men det gjorde hon verkligen. Jag tyckte bara inte om att han sa det.

Tåget arbetade sin tunga kropp genom skogar och mina ögonlock sjönk i takt med den blodröda kvällssolen. Till slut var mina hjärtslag ett med vagnens rytm och jag har sällan sovit så gott i främlingars sällskap. Jag måste ha sovit djupt för när jag vaknade var en ny dag påbörjad. Både mannen och bulldogkvinnan var borta. Men mannens hatt låg kvar på väskhyllan, vilket störde mig.

När jag suttit yrvaken ett par tre minuter kom mannen och bulldogkvinnan tillbaka. Bulldogen slängde en snabb blick på mig, men låtsades inte om att jag satt där. Mannen hade en bricka med tre pappmuggar. Den nybryggda doften spred sig i kupén och jag rätade upp mig i sätet.
- Vi är snart framme i Aiviska, där vi båda av en händelse ska stiga av, sa mannen och nickade mot bulldogkvinnan.
Hennes hängiga kinder vred sig till nån slags horisontella rynkveck. Jag antar att hon log där under all hud.
- Därför måste jag skynda mig att lägga fram mitt förslag, fortsatte mannen.
Han räckte mig en av kaffemuggarna som jag tveksamt tog emot.
- Jo ni förstår att jag är nyskilld, sa han med byråkratisk stämma.
- Det var inget fel på min förra fru, tvärt om. Men vi kom varandra för nära...som man lätt gör. Nu är vi bara döda för varandra.
Jag skruvade på mig och hoppades att de snart skulle ropa "Aiviska nästa" i det skraltiga högtalarsystemet.
- Jag har bestämt mig för att ta en av er vackra kvinnor till fru.
Jag kunde inte tro mina hörselgångar. Vad satt han och sa karln?
- Men jag har inte riktigt bestämt vem det blir ännu, fortsatte han helt ogenerat.
Min hud blev blossande varm av ilska och jag hade kunnat slå honom rakt i ansiktet om jag inte tappat all kontroll över min kropp av förvåning. Men bulldogen sörplade vidare på sitt kaffe som hon höll med båda händerna som en äcklig unge.

Vi satt ett tag i tystnad. Och jag kunde inte för mitt liv välja vem av bulldogkvinnan och mannen jag tyckte sämst om. Men hur det än var så kom den andra inte långt efter. Efter att med armbågen mot försterkarmen och hakan vilandes i handen ha sett några åkrar och några dalgångar passera utanför, ryckte mannen plötsligt till.
- Det blir du, sa han och slog ut armarna mot bulldogkvinnan som liksom i en gammal opera tryckte händerna mot bröstet och andades hela bröstkorgen full av luft, innan hon slängde sig i hans armar.

De kysste varandra och fnittrade tillsammans där hon blev sittande i hans välstrukna knä. Och när "Aiviska nästa, nästa Aiviska" plötsligt rosslade ut i högtalarna tog hon ner hans hatt från hyllan och satte den på hans huvud innan han tog sin teleskopkäpp från kupébordet. Hand i hand och med ansikten som solstrålar lämnade de kupén. Och kvar satt jag.